Sista inlägget

Det här blir det sista inlägget jag skriver. Jag har tänkt att skriva många gånger, men tiden räcker inte till. Det är tufft att vara ensamstående mamma. Tufft, men underbart att vara mamma. Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas, men det känns MER. Bättre, jobbigare, underbarare, svårare, roligare, finare…

Min lille bebis är den mest underbara lilla person som finns. Jag är tacksam för att han finns varje dag, varje stund. Han är kärleksfull, envis, glad och hungrig. Han är tokig och skämtsam så liten han är. Han är bestämd och nyfiken. Hans ögon lyser när han ser något spännande och som han vill ha. Han är så söt att jag dör flera gånger om dagen, och det är mysigt att somna på kvällen och höra hans små andetag i mörkret.

Ibland kan jag känna mig ensam, och jag tycker fortfarande att det är så fruktansvärt sorgligt att vi separerade och skiljer oss. Samtidigt har jag begränsat med tid att fundera, det är bara så här. Jag ger mig själv små stunder att vara ledsen och fundera, och annars så tänker jag inte så mycket på det. Vi försöker ännu hitta bra former för att vara föräldrar, och vi är inte osams.

Sommaren har varit den bästa i mitt liv, och nu ser jag fram emot hösten. Jag följer flera av ivf-bloggarna, glädjs med alla som plussar och är fortfarande så otroligt lycklig och tacksam att jag fick bli mamma efter år av längtan. Det blev inte som jag trodde, men så är livet ibland. Det kan vara sorgligt och ledsamt, men det där lilla knytet som sover i sin säng just nu uppväger allt. All kärlek och hejdå till er som följt mig.

Förlossning och BB del 4

lite av ett töcken
Dagen efter bara gick, jag minns den lite dåligt. Bebisens pappa kom tillbaka. Bebisen bajsade och åt. Jag var trött, tröttare, tröttast. Lycklig och ledsen. Jag kände också att min bebis var hungrig. Att den mjölk som kom inte räckte till honom. Jag tyckte att den här dagen var tung. Samtidigt så otroligt lycklig över bebisen. Jag kunde gå upp och duscha, ljuvligt. Sedan, på kvällen, åkte bebisens pappa igen, och jag kände mig ensam. Och bebisen ville bara äta hela natten igen, hetsigt och hungrigt. Och var så ljuvlig att jag bara kunde titta på honom, hela natten igenom. Fast jag var otroligt trött.
Hemfärd
Efter den andra natten frågade de om vi ville åka hem. Klart vi ville! Läkaren kom och pratade med mig, hur jag ska sköta mitt operationsärr, återhämtning osv. Barnläkaren kollade på bebisen, och konstaterade att han är perfekt! Pappan kom och så satte vi honom i babyskyddet och åkte hem.

Förlossning och BB del 3

Ensamhet
Fram emot kvällen kom de flera gånger och frågade om bebisens pappa skulle stanna över natten. Jag ville gärna det, men han ville inte. Det gjorde mig lite ledsen, såklart, men så är det ju nu. Det viktiga är bebisens och pappans närhet och anknytnng, och det måste få komma i sin takt. Men jag kände mig oändligt ensam, trött och osäker. Samtidigt lyckligast i världen. Många känslor, alla liksom på utsidan.  
Jag kände också att jag ville ge bebisen lite ersättning, han hade sugit hungrigt i flera timmar, utan att det gav något. Men en av barnmorskorna sa nej?! Jag fick inte det.  Det kändes konstigt, som om jag inte fick bestämma över mitt barn…
Besök? 
På vingliga ben kunde jag i allafall resa mig, tvätta av mig lite och jag är imponerad av min kropp. Min syster, som ju har varit mitt största stöd under graviditeten ville komma och jag sa det i förbigående till en barnmorska som fixade i rummet. Det skulle kännas så skönt att få träffa henne en stund, och att hon äntligen skulle få träffa bebisen som hon har längtat efter nästan lika mycket som oss… Men barnmorskan sa nej?!  Policyn är att bara partnern får vara där, bara en person. Då brast det för mig och jag grät jättemycket. Vilket bm inte brydde sig om överhuvudtaget. Om jag skulle få ha mer än en person där så skulle alla vilja ha det menade hon. Jag tyckte det var så orättvist, bebisens pappa är ju inte min partner längre, men självklart skulle han ju vara med för hans och bebisens anknytnings skull. Men jag var ledsen och behövde få ha någon som stöd en stund, men det var tydligen helt otänkbart. Jag fick försöka förklara hur jag kände, och hon gick iväg och diskuterade med sina kollegor. Så kom de tillbaka och sa ok. Än idag gråter jag när jag skriver detta, jag kände mig så illa behandlad i en situation där jag var så himla bräcklig. 
Besök av syster
Å, vad mysigt att hon fick träffa honom och se hur ljuvlig han är! Och jag kunde få prata lite, ventilera lite medan lillen låg vid mitt bröst och var hungrig, hungrig. Så småningom åkte hon, och efter en stund även bebisens pappa. Min son åt sedan hela natten. Jag sov inte en minut, och kände mig helt överväldigad av allt jag upplevt och den totala bristen på sömn. Helt gråtig, och samtidigt så otroligt lycklig. Alla känslorna på utsidan, som sagt. Och bebisen, herregud så fin. Så fin, och hungrig. Men jag var också ensam och kände mig övergiven.

Förlossningen & BB del 2

Skildes åt 
De bestämdes att ta bebisen till neo för att övervaka hans syresättning, och hans pappa följde med. Mig rullade de över till ett uppvakningsrum, och på väg dit fick jag titta på honom igen och hålla hans lilla hand. Fast jag kräktes och svimmade nästan, blodtrycket igen. Men det var fint. Jag kände mig inte orolig, utan uppfylld och lycklig. Sedan fick jag ligga i tre timmar i det där rummet, det var väl sådär. Brevid mig, med en skärm emellan, låg en annan ny mamma, med sin bebis och man hos sig. Jag kunde bara ligga och vänta. Jag försökte komma ihåg hur han såg ut, men kände att jag inte riktigt visste. Men tufsigt mörkt hår och fina, förvånade ögon kom jag ihåg. Så ringde det och de gav mig telefonen. Bebisens pappa berättade att allt var bra, han hade fått sitta hud mot hud med lillen under skjortan i en timme ungefär. Allt var bra. Jag andades ut, fast jag var aldrig riktigt orolig. De kom och ”masserade” min livmoder med jämna mellanrum, inte skönt. Den drog ihop sig bra.
Till BB
Så kom bebisens pappa ner till mig, med massor av bilder i sin mobil. Ååååå fina, fina bebisen! Jag grät av lycka. Så rullade de upp oss på rummet, vi fick en bricka med mackor och champagneglas med pommac och en flagga. Alla sa grattis. Men det känds lite konstigt när inte vår bebis var där ännu… Men kort därefter kom bebisen också. Helt ljuvlig, inlindad i en filt, ren och fin. Och hungrig. Jag la honom till bröstet och han började genast suga. Hårt. Han hade fått ersättning på neo, men han var uppenbarligen ännu hungrig.
Amning
Ja, sedan var det vad vi gjorde. Bebisen åt och åt, fast det kom ju ingenting. Det gjorde ont tyckte jag, men jag bet ihop. De som jobbade där hjälpte till för att ge honom rätt tag, och alla tyckte att han var duktig. Och så fin han var, både jag och hans pappa var alldeles tagna. Vilken dag, så mycket känslor, så omtumlande, så speciellt.

Förlossningen del 1

Dagarna fylls av mat, bebisbajs och känslor. Jag har försökt skriva, men blir avbruten stup i ett. Vilket såklart inte gör något. Men här kommer i allafall del ett…

Äntligen börjar jag kunna formulera mig runt allt det omvälvande, fantastiska, jobbiga och underbara som vår sons födelse och vår tillvaro innebär.
Långa dagar 
Dagarna före var jag hemma, jag jobbade min sista dag på fredagen, och snittet var på torsdagen veckan efter. Inte så många dagar, men jag tyckte det var ganska påfrestande att bara vara hemma. Jag kände mig pigg, men otymplig och ganska ensam. Oroliga tankar dök upp,  tänk om det är något fel på bebisen, tänk om allt inte är ok. 
Sista kvällen
Kvällen före gjorde jag allt enligt instruktionerna: duschade med Hibiscrub, bäddade rent, och packade väskan för mig och lillen och bestämde tid med bebisens pappa. Det kändes faktiskt mest oroligt, och jag var otålig och spänd. Till min förvåning sov jag helt okej. 
Äntligen dags
Det var två förväntansfulla soon-to-be föräldrar som satte sig i bilen för att åka och föda sin bebis. Alla oroliga känslor var borta, jag var glad och pirrig. Äntligen. Väl framme var allt positivt, alla var glada, sa grattis och vi var uppfyllda av det stora som skulle hända. Jag kände mig omhändertagen och trygg, och inte nervös och orolig. 
Så fick vi kläder, jag en rock som var öppen i ryggen, nättrosor och knästrumpor, bebisens pappa en dräkt som såg ut som en rymddräkt. Så fick jag lite tabletter, och så kördes jag ner i en säng, från BB till operationssalen. Vår barnmorska var med hela tiden. Väl i operationssalen var det en proffsig och positiv stämning. Det märktes att alla inblandade tyckte att det var fint att få vara med när en ny liten människa föds. Jag blev uppkopplad mot en massa maskiner, och som vanligt var mitt blodtryck lite lågt. Alla hälsade, berättade vad de hette och vad de gjorde. Bebisens pappa blev också väl omhändertagen, och vi kändes om ett team. En narkosläkare började sätta en spruta i ryggen, jag skulle ligga som en ostbåge och trycka emot, inte helt enkelt med jättemagen. Kirurgen/överläkaren från BB stockholm kom och satte sig och väntade. Jag var svårstucken, han försökte flera gånger utan att lyckas. Jag minns att jag tänkte vad som skulle hända om det inte gick.  De tog en paus och bytte narkosläkare. Då gick det, kroppen blev kall och tung och helt bedövad. 
Så kom han! 
Sedan gick det snabbt. Det kändes lite obekvämt, mitt blodtryck sjönk, jag fick något som hjälpte, vi hörde ett sörplande ljud, vi tittade på varandra, och sedan kom han! Ett litet svagt skrik, jag viskade kom igen då, skrik mer, och sedan la dom honom hos mig. Helt perfekt! De la honom på mitt bröst, och vi fick titta på honom, han var lite kladdig och det finaste, finaste jag någonsin sett! Förvånade ögon som tittade på oss, och ett litet gny kom från honom. Tårögd tittade jag tillbaka, och jag blir tårögd nu. Fina, fina, älskade lilla kille!
Behövde lite hjälp
Sedan blev jag lite orolig att han inte andades som han skulle och frågade flera gånger om han fick syre. De tog honom till förrummet, och hans pappa följde med. Han fick lite ”stånkig” andning, han hade lite fostervatten i lungorna. De fortsatte att sy ihop mig, men kom hela tiden och berättade hur det var med honom. Jag frågade om hans apgarvärde och fick veta att det var 9-10-10, jättebra alltså. Jag blev aldrig orolig, hans pappa var ju där och jag var så glad över att de tog hand om honom. Det var också en barnläkare där en liten stund. Hela tiden pratade personalen med mig, och kirurgen/överläkaren sa flera gånger att han var så  himla söt, ovanligt fin, och alla höll med. Mina tårar rann lite, av lycka så klart. Mitt blodtryck var instabilt, det sjönk rätt snabbt emellanåt, jag kräktes och kände mig svimfärdig flera gånger. Men ingenting gjorde något, vår bebis var här!  Vår fina, fina efterlängtade bebis! 

Världens finaste

Å, han är här, och han är ljuvlig! Allt gick över förväntan när han föddes. Å, han är så fin, världens finaste. Jag kan inte tro att han är vår. Sliter med amningen, och återkommer när det känns lite lugnare.

Mamma i morgon

I morgon blir jag mamma. Det är pirrigt och spännande och jag längtar. I morgon bitti kommer vår bebis, äntligen.Jag kan inte tro att det är sant! 

Pigg som en mört, inte normalt!?

Vaknade upp i förrgår pigg och fylld av energi, det riktigt bubblar i mig av ideer och lust att göra saker. Och det håller i sig. Jobbar, får massor gjort och gick på museum + middag efter jobbet i går kväll… Sover helt plötsligt bättre än på mycket länge, och känner mig gladare än på länge. Och detta med 6 dagar kvar till kejsarsnittet. 6 dagar kvar! Och överallt kan jag läsa att detta ska vara graviditetens jobbigaste skede, man ska vara trött, tung och liksom bara vilja vila. 
Alla mina alarm går igång, i stället för att vara glad börjar en oro stiga igen… Tänk om något  är fel nu? Precis samma känslor som i början, varför känns det såhär bra för mig? Som tur är ska jag till barnmorskan i morgon (för sista gången!). Hon ska få ta alla prover. Hoppas att det bara är all spenat jag trycker i mig, sömnen, solen, ljuset och att jag faktiskt ser slutet i tunneln. Hoppas, hoppas att allt är så bra som kroppen faktiskt signalerar. 

Två veckor…

Två veckor kvar idag, två veckor… som mellan mens och äl, ju (ja, jag är nog skadad, mäter fortfarande tid i i cykeldagar. Undrar om det någonsin kommer att gå över?). Borde jag packa den där bb-väskan?
Jag mår fortfarande bra, även om det känns tungt. Det trycker liksom på neråt i magen, som om det är en tyngd i magen. Vilket det ju är… Och allt går lite sakta. Springer inte efter bussen precis, utan sätter mig och väntar på nästa. Det ska bli väldigt skönt när magen är borta, och bebisen i min famn i stället. Längtar faktiskt efter att få min kropp tillbaka. Jag har gått upp 13 kilo, det känns i ben och fötter. Men jag ska inte klaga, jag är ju i stort sett fri från krämpor. Sänder ofta en tanke till alla som har en tuff graviditet, och känner mig lyckligt lottad.
Jag jobbar ännu, ska fortsätta en vecka till. Gör min sista dag den 5 april, och bebisen kommer ju den 11. Det känns lagom för mig, det skulle bli för långt att bara vara hemma och vänta. Men skönt ändå med några extra dagar ledigt nu i påsk. Den ska firas med familjen, pappa ska hjälpa mig att tapetsera i sovrummet. Nu när jag bor ensam kan jag ju passa på att göra om som jag vill. Jag har fortfarande svårt att fatta att det har blivit så här, jag gråter fortfarande varje dag. Men vet ni, jag tror att det värsta, mörkaste, sorgligaste är över. Jag kommer klara det här, och jag kommer bli lycklig igen. Det bara tar ett tag… Och den största lyckan buffar i min mage precis just nu!

Lite uppdatering

Jag skriver inte så mycket längre. Till viss del beror det nog på att de här sista veckorna mest är en väntan. En lugn väntan. Bebisen rör sig mycket, och det har en lugnande effekt på mig, såklart. Han har en dygnsrytm, väldigt lugn och stilla på morgonen och förmiddagen, lite mer aktivitet under dagen, för att maxa på kvällen. Han ligger fortfarande högt i magen och är mycket rörlig. Han borde ha sjunkit ner, lagt sig rätt, och kanske till och med börjat fixera sig. Men det har han inte. Det gör inget, han får ligga precis som han vill, så länge han har det bra. 
Det känns tryggt VARJE gång jag känner honom, även mitt i natten. När jag vaknar av att han rör sig kan jag ligga länge och känna att här ligger vi, vakna tillsammans. Ibland gör det riktigt ont när han trycker på mina organ. Inte ens det gör mig något, jag är så glad att han finns. 
Det är fantastiskt på många sätt. Så stort att jag fortfarande nyper mig i armen, det är på riktigt. Han finns, och han kommer snart. Jag vågar ÄNTLIGEN tro på det, även om det är läskigt också. Om det nu inte går bra går jag under. Det är ju den typen av känslor som jag har brottats med hela graviditeten. De finns kvar, men bara i ett litet, bortträngt hörn av min hjärna. Mer och mer känner jag att det här kommer gå bra. 
Bebisens pappa, han som i så många år var min man, har flyttat in i en lägenhet helt nära. Det är fortfarande så fruktansvärt sorgligt, jag kan inte skriva detta utan att gråta. Men det är såhär, jag klarar det och vi kommer lösa det mesta. Men det är en stor sorg, och den tar tid att hantera. 
Jag har också blivit beviljad ett planerat kejsarsnitt. Det är en otrolig lättnad för mig, och jag har känt mig mycket lugnare och stabilare sedan jag fick det beskedet. Bebisens pappa kommer vara med, och jag tror att vi är så förberedda som man kan vara. 
Jag jobbar fortfarande, och ska göra det till den 5april. Sedan kommer vår bebis den 11 april. Å, tänk att den här resan, så fylld av lycka och tårar, börjar gå mot sitt slut.