Lycka och sorg

Ett år med toppar och dalar. Vi gjorde utredning, insemination, tog mediciner och påbörjade IVF. När det äntligen hände, lilla grynet som stannade kvar. Så mycket lycka, och så mycket oro… Men lyckan håller i sig, och jag tackar högre makter och min man som orkade, stöttade och var fantastisk i mina mörka stunder. En gåva att hålla i handen. Men sen orkade han inte mer, och nu går vi åt olika håll. Så sorgligt, idag flyttade han ut. Men även om det är tungt just nu så kommer vi fortsätta gå tillsammans om än på nya sätt. För i år är året då jag ska bli mamma, vi ska bli föräldrar. Jag längtar SÅ mycket, jag har längtat så länge… Jag önskar ett år som ger oss alla som kämpar det vi önskar. Gott nytt 2013 alla.

Så ledsen…

Jag är så himla ledsen. Hela tiden. Hur länge kan det kännas såhär. Tänk om det aldrig kommer att gå över.

Jultankar

Tänk att jag fortfarande gillar julen… Förra året var jag långt nere efter att fått missfall konstaterat bara dagarna före julafton. Mina anteckningar säger ”19 dec hcg 12”. Tankarna virvlade, tänk om jag aldrig blir mamma? Julen firades hos svärföräldrarna och kändes tung såklart. Jag orkade inte berätta, utan höll ihop och lutade mig mot min man, som tröstade och hjälpte mig igenom.
I år försöker jag fatta att min man lämnar mig. Omvälvande och sorgligt. Men i magen rör sig vårt lilla hjärta, välsignade, efterlängtade lilla. Som jag längtar. Jag antar att jag lutar mig mot lilla bebisen, för tröst och för att orka…Så trots allt är jag samtidigt uppfylld av lycka, mitt i sorgen. Och mitt i detta är det jul. God jul alla fina, tack för att ni läser och på så sätt är min ventil.

Försöker att inte gå sönder

Det känns som om jag går sönder, jag är så otroligt ledsen. Jag kan inte tro att det här händer, det känns overkligt.
Jag har vetat, sen vi träffades för åtta år sedan, att min man inte har önskat ett liv ”som alla andras”. Att han helst skulle se ett liv utan barn, lyckliga bara han och jag. Men jag har från början varit tydlig med att jag inte kan tänka mig ett liv utan barn. Men att det ska bli ett liv som vi utformar själva, som vi vill ha det, inte ”som alla andra har det” för att man ”ska” göra si eller så. Och jag var säker på att även om det kanske inte var det han helst av allt skulle ha valt, så var vår kärlek så stark att det skulle fungera och bli bra. Och jag är ganska säker på att det var så han också tänkte.
Hur som helst, jag väntade in honom och så (några år senare än vad jag egentligen ville) började vi försöka. Och det blev en svår tid. Månad efter månad, utomkveds, missfall, oro och många tårar. Han såg hur ledsen jag blev och gjorde allt för att hjälpa. Vi var båda engagerade i att få barn, och han var ett fantastiskt stöd. För min skull, för jag hade så svårt att acceptera mitt liv utan barn.
Så när vi väl lyckades, när bebisen växer och jag är i en bubbla av lycka så insåg han (och jag) att det här inte är så enkelt för honom. Att han har svårt att tänka sig det här, och att han inte är lycklig. Kanske inte i första hand för bebisen, utan hela det liv som vi har framför oss (det här är lite svårt att greppa för mig).
Hösten har varit tung. Vi har försökt på så många sätt. Han har gått (går) i terapi, vi har gått i familjerådgivning.
Men nu har vi konstaterat att vi inte ska leva tillsammans.
Det här är inte mitt val, jag kan kämpa mer, jag kan kompromissa och jag är säker på att vi skulle få ett fantastiskt liv tillsammans. Jag vill ju leva med honom. Men han kan inte. Jag antar att hans känslor för mig helt enkelt inte räcker till att väga upp för det där andra, livet han inte vill ha. Så sorgligt. Och världen rasar.
Jag tror att han hade gjort allt han kan för att inte göra mig så här illa, men han kan inte mer. Han är också jätte, jätteledsen, vi är båda förkrossade just nu. Det är en sorg. Allt som vi ville, att leva lyckliga, att bli gamla tillsammans… Hela våra liv som är så sammanflätade ska flätas upp och hitta nya sätt att vara.
Han är helt inställd på att vi ska bli världens bästa föräldrar, och det betyder såklart allt för mig att han säger så. Eller, det kommer att betyda allt. För just nu är jag så otroligt ledsen att jag mest bara försöker hålla ihop. Det är så sorgligt att jag bara vill ligga i ett mörkt rum och gråta.
Efter helgerna ska vi ta tag i det praktiska (boende osv) en plan på kort sikt och en på lång sikt. Så länge försöker jag att inte gå sönder och andas. Äta för bebisen och sova för bebisen. Och landa. Acceptera. Sörja, antar jag.
Det är två ledsna personer hemma hos oss just nu som tittar på varandra och allt vi kan säga är att det kommer att kännas bättre. Det måste det göra, det onda kommer att kännas hanterbart, vi kommer att hitta sätt så livet kan fortsätta. Även om det inte var så här vi tänkte.

Åt varsitt håll

Så kom dagen då min man sa att han inte vill att vi ska leva tillsammans mer. Det känns overkligt. Marken är borta under mina fötter.

Mer förlossningstankar

Jag läste Stina Lees blogg och hennes fantastiska förlossningsberättelse och tårarna rann. Helt plötsligt fick jag en känsla av att detta är en upplevelse, inte en enda fasa, och något jag kanske inte vill vara utan. Jag har hittills inte känt så, överhuvudtaget. Så nu har jag gjort en liten plan för hur jag kan stärka mig mentalt, och förbereda mig i flera olika steg. Jag är ännu inte säker på om jag föredrar en vaginal förlossning framför ett planerat snitt, men jag känner mig mer öppen för det och vill lära mig allt jag kan och vill förbereda mig så mycket det bara går. 

Lite ont i magen

De senaste dagarna har jag kännt mig lite konstig, något är inte riktigt bra. Jag har mått lite illa, och inte haft någon matlust. Lite så att jag tänkte att jag kanske skulle få någon magsjuka, men inget har brutit ut. Så i går kväll började det göra lite ont i magen. Inte jätteont, men det liksom drar på ena sidan, inte hela tiden utan det kommer och går. Jag ringde sjukvårdsupplysningen i morse, som kopplade mig till förlossningen. Förlossningen??? Det känns helt sjukt, men efter vecka 22 är det dit man ska vända sig med besvär. Dom var jättegulliga, och lugnade mig. Det är antagligen ligament eller något, magen växer ju rätt mycket nu. Men jag ska gå till vårdcentralen nu på förmiddagen och göra ett urinprov för säkerhets skull. Om jag vill får jag åka in till förlossningen och kolla att allt är bra, men nu känns det okej igen, så inte idag i alla fall.  
Det har varit lite mycket nu, hela tiden  lite oro för allt med min man och vår relation men framför allt mycket på jobbet med långa dagar. Jag är nog lite bortskämd med att ha mått så himla bra hela tiden, graviditeten GER mig energi och lugn… kanske dags att ta det lite lugnare. Ska bli skönt med jul och två veckors ledighet snart!

Frusen

Men vad jag fryser! Det har jag gjort sedan jag blev gravid, och det är lite konstigt… Jag läser överallt att man ska känna sig varmare än vanligt när man är gravid? Jag får fråga barnmorskan när jag går dit nästa vecka. 

Många som ”tycker” om förlossning

Oj, vad förlossning verkar vara intressant att prata om. Särskilt om man råkar säga att man är orolig för det. Då ska varenda kvinna berätta en skräckhistoria om snitt, eller om blod, spruckna kroppsdelar och moderkakor. Och ha en åsikt. Mina försök att säga att jag till och med tycker att det är obehagligt att prata om faller platt.
Nästan tur att jag under åren vi försökt att få barn har hört så många dumma kommentarer att jag har blivit bra på att bara stänga av (ni vet, skaffa en hundvalp, slappna av, inled adoptionsprocessen, försök att inte tänka på det osv osv).  Det är faktiskt ganska lika, mycket som bygger på någon som de har hört om, läst någonstans, tror sig veta. Inget, faktiskt i stort sett INGET som bygger på vetenskap. Jag försöker bara smita från diskussionerna, hänga fast vid de (få) som säger att det är MIN/VÅR upplevelse att hantera och vi inte ska lyssna för mycket på andra utan försöka få till vårt barns födelse så bra vi kan. Och lära mig och läsa på. 
Ibland undrar jag om det är min personlighet som gör att så många blir personliga med mig. Jag är ingen tillknäppt person, är ganska bra på sociala relationer och är ganska öppen om många saker. Det är personlighetsdrag som jag oftast tycker är bra, jag gillar att prata med folk om viktiga saker. Men det har ju också konsekvensen att många ska berätta saker för mig om mig. Särskilt rörande ”skaffa barn”, har jag märkt, och nu också om förlossning. Jaja, det ger mig ju mycket i många sammanhang också, jag har mötts av en våg av omtanke och glädje över att jag är gravid. Faktiskt överväldigande, oväntade personer med tårar i ögonen och alla är så snälla. Jag får ta fasta på det, och stänga av när alla ”goda” förlossningsråd börjar hagla. 

Sparka mig gärna!

Jag leder ett externt projekt på jobbet, och av många olika anledningar vill jag inte att mina externa kollegor ska veta att jag är gravid (och därför inte kommer vara den som slutför processen). Idag höll jag i en workshop, och tycker själv att jag dolt magen bra under lager av kläder. Dessutom känner de ju inte mig, så de kanske bara tror att jag är tjock och plufsig. Men när jag stod där framme och pratade kom plötsligt en stark buff, ja kanske en spark, som nästan gjorde ont. Helt lycklig kom jag av mig och bara log en stund (med lyckotårar i ögonen). Sedan samlade jag mig och tog upp tråden igen… Fina lilla hjärtat, du hänger med mig och för det är jag SÅ tacksam. Sparka på du bara, jag älskar att känna dina rörelser.