Förlossningen del 1

Dagarna fylls av mat, bebisbajs och känslor. Jag har försökt skriva, men blir avbruten stup i ett. Vilket såklart inte gör något. Men här kommer i allafall del ett…

Äntligen börjar jag kunna formulera mig runt allt det omvälvande, fantastiska, jobbiga och underbara som vår sons födelse och vår tillvaro innebär.
Långa dagar 
Dagarna före var jag hemma, jag jobbade min sista dag på fredagen, och snittet var på torsdagen veckan efter. Inte så många dagar, men jag tyckte det var ganska påfrestande att bara vara hemma. Jag kände mig pigg, men otymplig och ganska ensam. Oroliga tankar dök upp,  tänk om det är något fel på bebisen, tänk om allt inte är ok. 
Sista kvällen
Kvällen före gjorde jag allt enligt instruktionerna: duschade med Hibiscrub, bäddade rent, och packade väskan för mig och lillen och bestämde tid med bebisens pappa. Det kändes faktiskt mest oroligt, och jag var otålig och spänd. Till min förvåning sov jag helt okej. 
Äntligen dags
Det var två förväntansfulla soon-to-be föräldrar som satte sig i bilen för att åka och föda sin bebis. Alla oroliga känslor var borta, jag var glad och pirrig. Äntligen. Väl framme var allt positivt, alla var glada, sa grattis och vi var uppfyllda av det stora som skulle hända. Jag kände mig omhändertagen och trygg, och inte nervös och orolig. 
Så fick vi kläder, jag en rock som var öppen i ryggen, nättrosor och knästrumpor, bebisens pappa en dräkt som såg ut som en rymddräkt. Så fick jag lite tabletter, och så kördes jag ner i en säng, från BB till operationssalen. Vår barnmorska var med hela tiden. Väl i operationssalen var det en proffsig och positiv stämning. Det märktes att alla inblandade tyckte att det var fint att få vara med när en ny liten människa föds. Jag blev uppkopplad mot en massa maskiner, och som vanligt var mitt blodtryck lite lågt. Alla hälsade, berättade vad de hette och vad de gjorde. Bebisens pappa blev också väl omhändertagen, och vi kändes om ett team. En narkosläkare började sätta en spruta i ryggen, jag skulle ligga som en ostbåge och trycka emot, inte helt enkelt med jättemagen. Kirurgen/överläkaren från BB stockholm kom och satte sig och väntade. Jag var svårstucken, han försökte flera gånger utan att lyckas. Jag minns att jag tänkte vad som skulle hända om det inte gick.  De tog en paus och bytte narkosläkare. Då gick det, kroppen blev kall och tung och helt bedövad. 
Så kom han! 
Sedan gick det snabbt. Det kändes lite obekvämt, mitt blodtryck sjönk, jag fick något som hjälpte, vi hörde ett sörplande ljud, vi tittade på varandra, och sedan kom han! Ett litet svagt skrik, jag viskade kom igen då, skrik mer, och sedan la dom honom hos mig. Helt perfekt! De la honom på mitt bröst, och vi fick titta på honom, han var lite kladdig och det finaste, finaste jag någonsin sett! Förvånade ögon som tittade på oss, och ett litet gny kom från honom. Tårögd tittade jag tillbaka, och jag blir tårögd nu. Fina, fina, älskade lilla kille!
Behövde lite hjälp
Sedan blev jag lite orolig att han inte andades som han skulle och frågade flera gånger om han fick syre. De tog honom till förrummet, och hans pappa följde med. Han fick lite ”stånkig” andning, han hade lite fostervatten i lungorna. De fortsatte att sy ihop mig, men kom hela tiden och berättade hur det var med honom. Jag frågade om hans apgarvärde och fick veta att det var 9-10-10, jättebra alltså. Jag blev aldrig orolig, hans pappa var ju där och jag var så glad över att de tog hand om honom. Det var också en barnläkare där en liten stund. Hela tiden pratade personalen med mig, och kirurgen/överläkaren sa flera gånger att han var så  himla söt, ovanligt fin, och alla höll med. Mina tårar rann lite, av lycka så klart. Mitt blodtryck var instabilt, det sjönk rätt snabbt emellanåt, jag kräktes och kände mig svimfärdig flera gånger. Men ingenting gjorde något, vår bebis var här!  Vår fina, fina efterlängtade bebis!