Förlossningen & BB del 2

Skildes åt 
De bestämdes att ta bebisen till neo för att övervaka hans syresättning, och hans pappa följde med. Mig rullade de över till ett uppvakningsrum, och på väg dit fick jag titta på honom igen och hålla hans lilla hand. Fast jag kräktes och svimmade nästan, blodtrycket igen. Men det var fint. Jag kände mig inte orolig, utan uppfylld och lycklig. Sedan fick jag ligga i tre timmar i det där rummet, det var väl sådär. Brevid mig, med en skärm emellan, låg en annan ny mamma, med sin bebis och man hos sig. Jag kunde bara ligga och vänta. Jag försökte komma ihåg hur han såg ut, men kände att jag inte riktigt visste. Men tufsigt mörkt hår och fina, förvånade ögon kom jag ihåg. Så ringde det och de gav mig telefonen. Bebisens pappa berättade att allt var bra, han hade fått sitta hud mot hud med lillen under skjortan i en timme ungefär. Allt var bra. Jag andades ut, fast jag var aldrig riktigt orolig. De kom och ”masserade” min livmoder med jämna mellanrum, inte skönt. Den drog ihop sig bra.
Till BB
Så kom bebisens pappa ner till mig, med massor av bilder i sin mobil. Ååååå fina, fina bebisen! Jag grät av lycka. Så rullade de upp oss på rummet, vi fick en bricka med mackor och champagneglas med pommac och en flagga. Alla sa grattis. Men det känds lite konstigt när inte vår bebis var där ännu… Men kort därefter kom bebisen också. Helt ljuvlig, inlindad i en filt, ren och fin. Och hungrig. Jag la honom till bröstet och han började genast suga. Hårt. Han hade fått ersättning på neo, men han var uppenbarligen ännu hungrig.
Amning
Ja, sedan var det vad vi gjorde. Bebisen åt och åt, fast det kom ju ingenting. Det gjorde ont tyckte jag, men jag bet ihop. De som jobbade där hjälpte till för att ge honom rätt tag, och alla tyckte att han var duktig. Och så fin han var, både jag och hans pappa var alldeles tagna. Vilken dag, så mycket känslor, så omtumlande, så speciellt.

Förlossningen del 1

Dagarna fylls av mat, bebisbajs och känslor. Jag har försökt skriva, men blir avbruten stup i ett. Vilket såklart inte gör något. Men här kommer i allafall del ett…

Äntligen börjar jag kunna formulera mig runt allt det omvälvande, fantastiska, jobbiga och underbara som vår sons födelse och vår tillvaro innebär.
Långa dagar 
Dagarna före var jag hemma, jag jobbade min sista dag på fredagen, och snittet var på torsdagen veckan efter. Inte så många dagar, men jag tyckte det var ganska påfrestande att bara vara hemma. Jag kände mig pigg, men otymplig och ganska ensam. Oroliga tankar dök upp,  tänk om det är något fel på bebisen, tänk om allt inte är ok. 
Sista kvällen
Kvällen före gjorde jag allt enligt instruktionerna: duschade med Hibiscrub, bäddade rent, och packade väskan för mig och lillen och bestämde tid med bebisens pappa. Det kändes faktiskt mest oroligt, och jag var otålig och spänd. Till min förvåning sov jag helt okej. 
Äntligen dags
Det var två förväntansfulla soon-to-be föräldrar som satte sig i bilen för att åka och föda sin bebis. Alla oroliga känslor var borta, jag var glad och pirrig. Äntligen. Väl framme var allt positivt, alla var glada, sa grattis och vi var uppfyllda av det stora som skulle hända. Jag kände mig omhändertagen och trygg, och inte nervös och orolig. 
Så fick vi kläder, jag en rock som var öppen i ryggen, nättrosor och knästrumpor, bebisens pappa en dräkt som såg ut som en rymddräkt. Så fick jag lite tabletter, och så kördes jag ner i en säng, från BB till operationssalen. Vår barnmorska var med hela tiden. Väl i operationssalen var det en proffsig och positiv stämning. Det märktes att alla inblandade tyckte att det var fint att få vara med när en ny liten människa föds. Jag blev uppkopplad mot en massa maskiner, och som vanligt var mitt blodtryck lite lågt. Alla hälsade, berättade vad de hette och vad de gjorde. Bebisens pappa blev också väl omhändertagen, och vi kändes om ett team. En narkosläkare började sätta en spruta i ryggen, jag skulle ligga som en ostbåge och trycka emot, inte helt enkelt med jättemagen. Kirurgen/överläkaren från BB stockholm kom och satte sig och väntade. Jag var svårstucken, han försökte flera gånger utan att lyckas. Jag minns att jag tänkte vad som skulle hända om det inte gick.  De tog en paus och bytte narkosläkare. Då gick det, kroppen blev kall och tung och helt bedövad. 
Så kom han! 
Sedan gick det snabbt. Det kändes lite obekvämt, mitt blodtryck sjönk, jag fick något som hjälpte, vi hörde ett sörplande ljud, vi tittade på varandra, och sedan kom han! Ett litet svagt skrik, jag viskade kom igen då, skrik mer, och sedan la dom honom hos mig. Helt perfekt! De la honom på mitt bröst, och vi fick titta på honom, han var lite kladdig och det finaste, finaste jag någonsin sett! Förvånade ögon som tittade på oss, och ett litet gny kom från honom. Tårögd tittade jag tillbaka, och jag blir tårögd nu. Fina, fina, älskade lilla kille!
Behövde lite hjälp
Sedan blev jag lite orolig att han inte andades som han skulle och frågade flera gånger om han fick syre. De tog honom till förrummet, och hans pappa följde med. Han fick lite ”stånkig” andning, han hade lite fostervatten i lungorna. De fortsatte att sy ihop mig, men kom hela tiden och berättade hur det var med honom. Jag frågade om hans apgarvärde och fick veta att det var 9-10-10, jättebra alltså. Jag blev aldrig orolig, hans pappa var ju där och jag var så glad över att de tog hand om honom. Det var också en barnläkare där en liten stund. Hela tiden pratade personalen med mig, och kirurgen/överläkaren sa flera gånger att han var så  himla söt, ovanligt fin, och alla höll med. Mina tårar rann lite, av lycka så klart. Mitt blodtryck var instabilt, det sjönk rätt snabbt emellanåt, jag kräktes och kände mig svimfärdig flera gånger. Men ingenting gjorde något, vår bebis var här!  Vår fina, fina efterlängtade bebis! 

Världens finaste

Å, han är här, och han är ljuvlig! Allt gick över förväntan när han föddes. Å, han är så fin, världens finaste. Jag kan inte tro att han är vår. Sliter med amningen, och återkommer när det känns lite lugnare.

Mamma i morgon

I morgon blir jag mamma. Det är pirrigt och spännande och jag längtar. I morgon bitti kommer vår bebis, äntligen.Jag kan inte tro att det är sant! 

Pigg som en mört, inte normalt!?

Vaknade upp i förrgår pigg och fylld av energi, det riktigt bubblar i mig av ideer och lust att göra saker. Och det håller i sig. Jobbar, får massor gjort och gick på museum + middag efter jobbet i går kväll… Sover helt plötsligt bättre än på mycket länge, och känner mig gladare än på länge. Och detta med 6 dagar kvar till kejsarsnittet. 6 dagar kvar! Och överallt kan jag läsa att detta ska vara graviditetens jobbigaste skede, man ska vara trött, tung och liksom bara vilja vila. 
Alla mina alarm går igång, i stället för att vara glad börjar en oro stiga igen… Tänk om något  är fel nu? Precis samma känslor som i början, varför känns det såhär bra för mig? Som tur är ska jag till barnmorskan i morgon (för sista gången!). Hon ska få ta alla prover. Hoppas att det bara är all spenat jag trycker i mig, sömnen, solen, ljuset och att jag faktiskt ser slutet i tunneln. Hoppas, hoppas att allt är så bra som kroppen faktiskt signalerar.