Många fina

När man är nere eller går igenom något svårt visar det sig hur många fina, omtänksamma människor det finns runtomkring. Bara man vågar gå på känslan och öppnar sig lite så finns dom där. Fina kollegor, fina vänner, både nära och mer avlägsna som bryr sig och hör av sig. Och min syster, det går inte ens att beskriva hur lycklig jag är som har henne, och vår andra syster. Och trots att ingen kan ta bort det som gör ont, att man faktiskt måste gå igenom det, så är det fantastiskt att känna att de finns där. 

Yoga – jag?

Jag är ingen yoga-tjej. Tycker att det är långtråkigt, och är dessutom inte särskilt smidig och har ganska dålig balans. Men ändå anmälde jag mig till en gravidyogakurs. En tjej på jobbet var helt lyrisk, och jag tänkte att det kanske skulle vara bra för mig. Släppa jobbiga/sorgliga tankar, göra något för kroppen osv. Så jag masade mig iväg. Och tyckte det var rätt långtråkigt och kände mig osmidig och, tja, ungefär som jag trodde att det skulle vara. Men sen… Redan morgonen efter tänkte jag på att det kändes enkelt att komma ur sängen ( det har annars känts lite jobbigt, sängen är låg och kroppen känns tung). Sätta på strumporna, skorna, ja, allt som jag har suckat lite över kändes enklare. Jag känner mig… smidigare och starkare. Efter en gång! Jag är jätteförvånad, hade ju inga förhoppningar alls och tyckte inte det var så bra just i stunden. Men efteråt! Vilket oväntat resultat, så här vill jag känna mig. Gravidyoga, tydligen min grej…! 

Tog en liten paus

Hej igen, jag tog en liten paus. Jag är fortfarande så himla ledsen över att min man inte längre vill att vi ska leva ihop. Emellanåt känner jag mig helt knäckt. Men emellanåt känner jag mig stark, ensam men stark. Det är jobbigt att känna såhär, att det växlar så mycket och att vara ledsen. Samtidigt så vet jag ju att det är en sorg jag hanterar, och att det kommer att lätta. Det måste lätta. Jag håller ihop bra på jobbet, det är skönt att jobba och få tänka på annat. Det ger mig en chans att släppa fram mina sorgliga tankar lite pö om pö.

Just nu ligger fokus på att lösa allt praktiskt, att ta kontroll över det som går, typ. Vi har köpt en lägenhet i samma bostadsrättsförening, han flyttar in där om en vecka. Det är en bra lösning, på så sätt bor vi så nära att vi kan hjälpas åt och, viktigast av allt, han får nära till bebisen så de kan bygga upp en vardagsrelation. Det är så sorgligt, så klart, men ändå en bra lösning. Nu håller vi på att dela upp allt, och jag bara längtar tills det är på plats, det gör ont. Och mitt i allt är det så skönt att vi inte är osams, utan försöker lösa allt tillsammans.

Allt är bra med graviditeten, och jag är SÅ tacksam. Magen växer och är stor nu, jag ska få ett tillväxtultraljud snart eftersom jag ligger högt på SF-kurvan. Jag längtar efter att få se bebisen igen. Jag har börjat på gravidyoga, och jag går och simmar en gång i veckan. Jag är så lycklig över att allt är så bra, det är bättre än jag någonsin har kunnat föreställa mig. Men trots allt detta vågar jag ännu inte tro att det kommer att bli en bebis, att allt kommer att gå bra. Jag har inte vågat köpa vagn, till exempel. Min största fasa är att något går fel och vagnen står där och liksom ”haha, vad trodde du? Att du skulle få en bebis, ha ha ha”. Inte helt normalt, det inser jag också, men så är det. Och jag fasar för förlossningen. Inte för min egen skull, men för att något ska hända med bebisen. Jag kommer skriva mer om detta framöver, för just nu har jag många tankar som liksom får stå tillbaka för att jag är ledsen. Men tankarna måste ju fram, det är 11 veckor kvar till BF. 

Tvåsiffrigt

Idag är det 99 dagar kvar till BF. Tvåsiffrigt! Det här har gått så mycket längre och så mycket bättre än vad jag trodde de där skakiga dagarna i början av augusti då världen skälvde. Håll tummarna flr fortsättningen!

En ljuvlig bebiskorg

Idag köpte vi en moseskorg till bebisen. Jag har flera gånger i kväll varit inne i klädkammaren och tittat på den. Helt ljuvlig, där ska min bebis, vår bebis, sova i april. Men samtidigt dyker en gnagande oro upp, tror jag verkligen att jag ska få en bebis? Att det kommer hända? Jo, jag tror, jag hoppas och jag måste våga glädjas. Men det är fortfarande svårt för mig, svårt att fatta att den där underbara moseskorgen inte en dag ska stå där som ett hån, trodde du verkligen på det här? Det här SKA gå bra, det måste gå bra. Det finns till och med en bebissäng här nu, det är på riktigt. 

Undersökt på förlossningen

Jag har fixat lite här hemma, tagit bort en (tung) sänggavel och gjort en ny, bland annat. Jag kände att det kanske hade lyft lite för mycket på kvällen, och innan jag somnade reflekterade jag lite över att magen var ovanligt hård, men hade inte ont alls så jag tänkte inte mer på det och somnade. När jag vaknade i morse hade jag lite ont i magen, men det kändes mer som att det var i tarmarna, som om jag var uppblåst… På förmiddagen tog jag en dusch, och klädde på mig när det plötsligt kom vätska ur mig. Ganska mycket, tyckte jag och blev helt livrädd. Jag la mig genast på sängen, och tankarna virvlade. Tänk om det var fostervatten! Tänk om det var över nu. Jag tog mig samman och ringde förlossningen (som man tydligen ska när man passerat vecka 22). De lät inte oroliga, men tyckte att jag kunde komma in för att kolla. De sa också att det var många där idag, och det kunde vara flera som var mer akuta än mig, så det kunde ta ett tag. Det kändes skönt, faktiskt, deras lugn gjorde mig lugnad. 
Väl där fick jag vänta i 1,5 timme och sedan fick jag en mätare för bebisens hjärta och en för mina sammandragningar. Bebisens hjärta slog så fint, så jag blev genast lugn. Mina sammandragningar var svaga och kändes inte. Jag började andas ut, och kunde ringa och lugna min man (som ville komma, men jag visste ju inte hur lång väntan det var, och kände mig lugnare när jag väl var där). Sedan fick jag träffa en läkare som gjorde ett vul och kollade livmodertappen, kände på magen och gjorde ett ultraljud för att se bebisen och fostervattnet. Allt var bra. Lilla bebisen ligger i mycket fostervatten, det är helt tillslutet och livmodertappen är lång (bra, tydligen). Den har det helt perfekt sa läkaren. Ååå, jag blev SÅ lättad. Vätskan kan ha varit en flytning eller urin (sorry för detaljer). Ingen fara alltså. Och SÅ skönt att bli tagen på allvar av kompetenta och omtänksamma personer. Och bebisen! Jag fick se den igen! Så fin, med huvudet neråt (fast den kan ännu vända sig flera gånger). 
Nu ska jag INTE lyfta tunga saker.