Sista inlägget

Det här blir det sista inlägget jag skriver. Jag har tänkt att skriva många gånger, men tiden räcker inte till. Det är tufft att vara ensamstående mamma. Tufft, men underbart att vara mamma. Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas, men det känns MER. Bättre, jobbigare, underbarare, svårare, roligare, finare…

Min lille bebis är den mest underbara lilla person som finns. Jag är tacksam för att han finns varje dag, varje stund. Han är kärleksfull, envis, glad och hungrig. Han är tokig och skämtsam så liten han är. Han är bestämd och nyfiken. Hans ögon lyser när han ser något spännande och som han vill ha. Han är så söt att jag dör flera gånger om dagen, och det är mysigt att somna på kvällen och höra hans små andetag i mörkret.

Ibland kan jag känna mig ensam, och jag tycker fortfarande att det är så fruktansvärt sorgligt att vi separerade och skiljer oss. Samtidigt har jag begränsat med tid att fundera, det är bara så här. Jag ger mig själv små stunder att vara ledsen och fundera, och annars så tänker jag inte så mycket på det. Vi försöker ännu hitta bra former för att vara föräldrar, och vi är inte osams.

Sommaren har varit den bästa i mitt liv, och nu ser jag fram emot hösten. Jag följer flera av ivf-bloggarna, glädjs med alla som plussar och är fortfarande så otroligt lycklig och tacksam att jag fick bli mamma efter år av längtan. Det blev inte som jag trodde, men så är livet ibland. Det kan vara sorgligt och ledsamt, men det där lilla knytet som sover i sin säng just nu uppväger allt. All kärlek och hejdå till er som följt mig.