Bröllop

Vi har rest iväg i helgen, ska gå på bröllop och bo på hotell. Det gör oss gott att komma iväg och ha roligt tillsammans. Vi klarar det här. Det är lång tid kvar till bebisen kommer, gott om tid att lösa det som känns svårt.  

När man inte känner likadant

För någon dag sedan hade vi ett allvarligt samtal hemma. Min man har panikkänslor av tanken på att vi ska få ett barn. Han kan inte dela min glädje och vet inte hur han ska hantera det. Det känns förstås helt förfärligt och jag är jätte, jätteledsen. Han skulle vilja känna som jag, men han gör inte det.
Han skulle nog vilja leva vårt liv utan barn, men han vet att det inte är ett alternativ. Det var en lång resa innan vi började försöka skaffa barn, jag ”väntade in” honom tills jag inte ville vänta längre. Och då var han med på det. Han har varit engagerad under de år vi har försökt, och jag trodde att han skulle vara glad nu när vi har kommit så här långt. Men så är det inte. Det känns tungt och svårt och jag är ledsen och gråter. Men det som känns bra är i allafall att vi vet att vi vill leva tillsammans och får kämpa för att ta oss igenom detta. Det måste gå. Han vill försöka ändra på det och ska börja gå i samtal, han har bokat en tid nästa vecka. Jag tycker att man hör så lite om sådant här och känner mig ensammast i världen.

Rätt tidigt för mage…

De senaste veckorna har jag tänkt på att min mage blir så stor framåt kvällen. Men de senaste dagarna har den varit rätt stor hela tiden tycker jag nog. Det är nog bara att acceptera att jag inte är en av de som får en jätteliten kula (typ min mamma) som knappt syns förrän mot slutet. Aja, är det så är det ok. Jag äter ju sunt (även om jag sliter med de där jäkla frukterna) och rör mig mycket, så länge jag vet att det beror på bebis får allt vara okej. 

Hur ska jag hinna få i mig allt?

Tycker att jag har rätt bra koll på vad man får och inte får äta som gravid. Men har just upptäckt att jag har sämre koll på vad man ska eller bör äta. Jag menar:

• två portioner grönsaker och tre  frukter varje dag
• fisk 2–3 gånger i veckan
• lättmjölk, naturell lättfil eller naturell lättyoghurt, cirka 5 dl per dag
• lättmargarin på smörgåsen och flytande margarin eller olja till matlagning
• kött, kyckling, ägg, bönor, linser eller ärtor varje dag
• potatis, bröd, ris, pasta, bulgur eller liknande varje dag, i första hand fullkornsalternativ

Gulps, hur ska jag få ihop detta? Två portioner grönsaker och tre frukter varje dag?  5 dl yoghurt? Plus allt det andra. Känns som ett heltidsarbete att få till allt det där. Hoppas att de där gravidvitaminerna  kan bidra med något de dagar jag inte lyckas helt…

Är det någon där?

Är jag verkligen gravid? Allt känns så overkligt emellanåt, tänk om jag inte är gravid? Mina symptom är fortfarande inte så påtagliga som många andra verkar ha… Mest ömma bröst och svullen mage på kvällarna, lite yrsel från och till samt guldfiskminne. Så något händer ju ikroppen, men det är inte överväldigande på något vis. Det känns också som det var länge sedan jag gjorde alla de där gravtesterna… Men, jag har ju faktiskt fått se det lilla embryot. Och inget har ju kommit ut. Så rent logiskt vet jag ju att jag är gravid. Ändå känns det stundtals overkligt. Är det någon som känner igen sig?

Savoykål

Vi gjorde en inseminering i våras, som jag redan har skrivit lite om. Det var i stimulerad cykel, för att maxa våra chanser som läkaren sa. Lite spännande, tyckte jag, är jag svårstimulerad eller lättstimulerad? Jag mådde inte dåligt alls, och allt gick enligt plan. ÄL sprutan togs en onsdagskväll, på fredagen var själva insemineringen. På vägen hem handlade jag, och köpte Savoykål som vi typ aldrig hade tillagat. Det var jättegott, och vi blev helt eld och lågor och köpte mer savoykål på lördagen som vi tillagade på ett annat sätt. Och på söndagen. På söndagskvällen fick jag sjukt ont i magen. På måndagen också. Jag googlade stimulering och ont i magen, och fick såklart upp att det kunde vara överstimulering. Men, det kunde ju också vara en överdos savoykål. Pinsmt, jag kom mig inte för att ringa och rådfråga någon. Lite skämmigt ju, ”jo, vi vräkte i oss savoykål i helgen, och nu är jag orolig…” Men det avklingade under tisdagen, och jag klarade mig fint. Men den jäkla savoykålen gjorde att jag inte vet riktigt hur jag svarar på stimulering. Så om det blir aktuellt igen får jag väl berätta om kålen/överstimuleringen och se vad läkaren tror… Ps. Vi har inte ätit savoykål sedan dess.

Får jag vara med

Idag var det inskrivning hos mvc. Det kändes bra, barnmorskan verkar bra. Det känns lite som om det är en speciell klubb som jag får vara med i nu… 

Man vill ju bara veta

Tänk om jag hade kunnat få backa tillbaka två år och tala om för mig själv att jag skulle vara här nu, äntligen gravid. Tänk vilken skillnad det hade gjort under hela den här tiden, att veta. Jag tänker på det när jag läser om alla kämpande, att det är ovissheten som är värst. Oftast så har man ju hoppet, och det med all rätt för för de allra, allra flesta går det ju bra så småningom. På ett eller annat sätt. Men vägen dit är så jäkla tung emellanåt. Jag känner verkligen  med alla som kämpar, varenda förbannade minus på stickan, varje hopp som försvinner med blodet och den lilla (eller stora) sorgen som ofrånkomligen infinner sig. Jag vet att jag är negativ ibland här på bloggen, men det är min ventil. Men ni ska veta att jag känner mig verkligen priviligerad och tacksam att få vara gravid. 

Lyxproblem DN, verkligen?

Läste ni DNs huvudledare i morse? I korthet gick det ut på att vi som har svårt att få barn är bortskämda hysterikor som har väntat alldeles för länge med att skaffa barn, och nu strömmar vi till vården och kräver att gemensamma medel ska bekosta våra själviska önskemål om barn. Region Skånes nya fertilitetsscreening får sig en känga, och skribenten tycker att fler i stället borde ta ett uppehåll i universitetsstudierna och skaffa barn. Väntar man får man skylla sig själv.
Hm, var ska jag börja…
Jo, barn är av intresse för samhället. Föds inga barn står samhället inför enorma problem. Japan och Sydkorea är två exempel där det föds för få barn och man lever allt längre. Extremt stora delar av den produktiva delen av befolkningen kommer få ta hand om den åldrande delen av befolkningen, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för ländernas möjlighet till välstånd och tillväxt. I Sverige har vi därför organiserat samhället så att det går att kombinera föräldraskap och yrkesarbete, för att uppmuntra till barn. Barnbidrag, föräldraförsäkring, diskrimineringslagstiftning osv är stimulanser som ska påverka individuella beslut (att skaffa barn) som är till samhällets bästa. Så viljan att skaffa barn må vara självisk, men den är av betydelse för vårt framtida välstånd. Detta bortser DN helt ifrån.
Det andra man kan säga handlar om det individuella. Att det finns många, många anledningar till att man har svårt att få barn. Ålder är en, men långt ifrån den enda. Ska alltså vissa få hjälp enligt DN, men inte andra? Var ska den gränsen gå, vid en viss ålder, eller? Eller vid vissa diagnoser? Jag misstänker att DN inte tycker att några skattemedel ska gå till IVF. Men skriv då det, i stället för att göra det till ett lyxlirarproblem. Jag tror inte att någon går igenom år av försök, utredningar och IVF helt lättvindigt. Jag tror att precis alla önskar att de kunde få barn helt spontant.
Och antydan om att vi under tiden som vi kämpar ligger samhället till last (depressioner) gör mig riktigt irriterad. Jag tror att vi jobbar mer än de flesta, för det är skönt att ha mycket att göra i stället för att oroa sig, leta graviditets-, ägglossnings-, pms- eller menssymptom. Vi kan dessutom jobba senare (ingen hämtning på dagis) på skollov och oregelbundna tider.
Jag tror också att det är bra för både individen och samhället att man väntar med att skaffa barn tills man känner sig redo. För mig handlade det om att jag ville ha ett jobb, ordnad ekonomi, ett hem och en partner jag vill leva mitt liv med. För någon annan är det andra faktorer som gör att hon/han känner sig redo. Det är ju det fina, att skulle man välja att ta studieuppehåll ett år och skaffa barn så går det också. Kanske med hjälp av våra gemensamma skattemedel. Jag undrar om inte studenternas bostadsbidrag och subvention av förskoleavgiften kostar betydligt mer för samhället än subventionen av IVF. Men det spelar ingen roll för mig, för det är viktigt med barn!

Hoppas, hoppas

Det är såklart mycket som kan hända under en graviditet, under HELA graviditeten. Men om jag har förstått rätt finns två särskilt kritiska faser i ett litet embryo/fosters utveckling. Den första verkar vara när det lilla hjärtat ska börja slå, omkring vecka fem någonstans. Den andra när moderkakan ska börja förse den lilla med det mesta, någongång runt vecka 10. Jag såg ett litet hjärta så det första verkar vi ha klarat. Det andra är antagligen just nu. Gulps, jag vill att veckan ska gå fort. Men jag känner mig rätt lugn och hoppfull. Hoppas vi klarar det här!