Tidiga förlossningstankar

Jag är rädd för förlossningen. Helst skulle jag vilja ha ett planerat snitt. Så, nu är det sagt. Och detta inte för att jag tror att ett snitt är enkelt eller smärtfritt. Inte alls. Men för att INGET får hända min bebis. Och det känns som om ett snitt är ett MER planerat och övervakat förlopp. Givetvis vet jag att det inte går till så att man bara kan önska en förlossning och sedan får man det. Det är remisser, samtal och åter samtal. Jaha, då får vi väl prata om det…
Jag kommer i allafall lära mig mycket. Precis som med barnlösheten så fungerar jag bäst när jag tar in mycket kunskap, förstår och känner till risker och möjligheter. Herregud vad jag lärt mig om kroppen de senaste åren. Och mer lär det bli.

Tänk att jag är gravid!

I alla mina appar står det att denna andra trimestern av graviditeten är den bästa och mest harmoniska. Det stämmer för mig. Jag mår jättebra, magen växer och är fin, jag sover gott och känner inga jobbiga gravidsymptom. Efter oron för missfall har lugnet infunnit sig, och KUB och RUL har lugnat och peppat. Jag trodde aldrig att man kunde känna så här, men nu är graviditeten vardag. 
Den här hösten går inte att jämföra med de två tidigare, där oron för att inte bli gravid var ständigt närvarande. Då jag räknade dagar och vi låg på schema. För ett år sedan var jag också gravid nu, men det var den kortaste av mina graviditeter, jag visste att det inte skulle gå vägen. Julen blev nedstämd och sorglig. Vilken kontrast mot nu. Välsignade december, jag har inte känt så här för julen på mycket länge. Jag vill bara sitta och klappa mig på magen och tänka på hur lycklig jag är. Å, äntligen. Mina tankar går till alla som kämpar och längtar, många vars bloggar jag följer. Fina ni, jag hoppas av hela mitt hjärta att ni ska plussa snart. 

Vad som än händer…

Sitter här efter en ny gråtsession i soffan. Jobbiga samtal, men ändå framsteg. Skönaste orden idag var när han sa att vad som än händer med oss framöver så kommer vi att bli världens bästa föräldrar till vår son. Och så pratade vi lite om vår bebis, sådär som jag föreställer mig att förväntansfulla föräldrar gör men som vi hittills inte har varit i närheten av. Det går framåt. Det må vara så att vi inte lever ihop längre när den här resan är över (även om jag fortfarande har det som mitt tydliga mål och stora förhoppning), men vår bebis kommer ha föräldrar som kommer att göra allt för honom. Det känns skönt mitt i allt tungt. 

Många tårar

Det här är verkligen en turbulent tid för mig, med enormt mycket känslor och tårar. 
Jag har ju skrivit om att vi har problem i vår relation, att min man inte fullt ut delar min lycka nu när vi efter år av försök äntligen väntar barn. Det här har gjort att vi har ett pågående samtal om oss, om lycka, om vad man vill i livet, om vad man förväntas vilja i livet, om vår relation, vem vi är tillsammans och var för sig. Och vi hoppas att vi ska fortsätta leva tillsammans, men det är långt ifrån säkert. Det gör emellanåt fruktansvärt ont, vi har varit tillsammans så länge (snart 8 år) och haft en fantastiskt liv ihop, men just nu är det inte fantastiskt. Alltihop är som ett blödande sår, det gör ont att peta i det men vi måste för att det blöder och man kan inte bara lämna det. Så sorgligt. Men vi är inte arga på varandra. Mest oroliga, sorgsna och olyckliga, tror jag. 
Samtidigt är jag så otroligt lycklig över bebisen. Jag vet inte vad jag hade gjort, hur jag hade klarat den här tiden utan den stora lyckan. Att jag mår så bra, att allt är bra, att jag inte fick missfall, att den är perfekt. 
Så tvära kast och jag har så nära till tårarna, hela tiden. Jag har nog aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv, av både lycka och sorgsenhet.  VI, han och jag, världens bästa team som har haft så mycket fint tillsammans. Skulle det kunna ta slut, är det verkligen möjligt? Och så lyckan, jag ska bli MAMMA, som jag har längtat efter hela mitt liv… Så många känslor på en gång. 

Finaste lilla

En perfekt liten bebis, så långt man kan se. Hjärta, hjärna, ryggrad, njurar, lårben, navelsträng… Allt det där de mäter och kollar såg bra ut. Fin liten profil med världens sötaste näsa (kanske min?). Och lite motvillig att avslöja sitt kön, men troligen en kille. Å. Vår son. Är så lättad och lycklig. Längtar, längtar, längtar till den 17 april.

Snart RUL

Tre timmar kvar till RUL. Å snälla snälla, låt allt vara bra.

Sparkar?!

Jag har de senaste veckorna längtat efter att få känna bebisens rörelser, jag har känt efter och känt efter men inte känt något. Förrän kanske i kväll. Å, hoppas att det är bebisen (och inte min egen lite oroliga mage).

Vaccin?

Är ännu inte helt återställd efter förra veckans halsfluss och förkylning. Suck vad segt det är, undrar just om man blir sämre när man är gravid? Överallt står det ju att man har lägre immunförsvar som gravid, så antagligen kan man också bli sämre längre… Men jag är på benen och jobbar igen i allafall.
Vi får influensavaccinering genom jobbet om vi vill, och jag funderar på det. Instinktivt känner jag mig tveksam till vaccinering nu när jag är gravid, men jag vill verkligen inte ligga utslagen i influensa. Och ingen verkar ha klart besked, rekommendationerna hur man ska göra som gravid verkar variera. Svårt, jag vet verkligen inte hur jag ska göra.

En vecka till RUL

En vecka kvar till ultraljudet, det ”stora”, och jag är nervös. Jag vet att det inte finns något jag kan göra, och jag vet att det för de allra flesta är en magisk upplevelse. Men jag vet ju också att man kan upptäcka saker som är fel. Jag längtar mest tills det är över. Om en vecka ganska just nu, alltså.
Om vi kan få veta så vill vi gärna veta om det är en liten kille eller en liten tjej där inne. För mig/oss skulle det göra allt ännu lite mer verkligt. Som person är jag ganska otålig av mig, och nyfiken. Hela graviditeten är ju en lång väntan, och jag är förvånad över att jag sedan v 13 där någon gång (när jag började andas igen) har tyckt att det är en ganska mysig väntan. Det hänger säkert hop med att jag mår bra. Det känns också som om vi behöver den här tiden för att vänja oss vid att bli tre, och lista ut hur vår relation kommer att fungera. Att också veta mer om vår nya lilla familjemedlem tror vi kommer hjälpa till… Men allra viktigast är givetvis att allt ska vara bra.

Redo…

Idag satt jag på ett fik där jag bor och tre mammor med bebisar var där och fikade. Det verkade mysigt, även om en liten skrek mest hela tiden. Jag undrar om jag också kommer hänga på fik om ett år, med nya mammavänner. Jag längtar efter den nya mammatiden.