Förlossning och BB del 3

Ensamhet
Fram emot kvällen kom de flera gånger och frågade om bebisens pappa skulle stanna över natten. Jag ville gärna det, men han ville inte. Det gjorde mig lite ledsen, såklart, men så är det ju nu. Det viktiga är bebisens och pappans närhet och anknytnng, och det måste få komma i sin takt. Men jag kände mig oändligt ensam, trött och osäker. Samtidigt lyckligast i världen. Många känslor, alla liksom på utsidan.  
Jag kände också att jag ville ge bebisen lite ersättning, han hade sugit hungrigt i flera timmar, utan att det gav något. Men en av barnmorskorna sa nej?! Jag fick inte det.  Det kändes konstigt, som om jag inte fick bestämma över mitt barn…
Besök? 
På vingliga ben kunde jag i allafall resa mig, tvätta av mig lite och jag är imponerad av min kropp. Min syster, som ju har varit mitt största stöd under graviditeten ville komma och jag sa det i förbigående till en barnmorska som fixade i rummet. Det skulle kännas så skönt att få träffa henne en stund, och att hon äntligen skulle få träffa bebisen som hon har längtat efter nästan lika mycket som oss… Men barnmorskan sa nej?!  Policyn är att bara partnern får vara där, bara en person. Då brast det för mig och jag grät jättemycket. Vilket bm inte brydde sig om överhuvudtaget. Om jag skulle få ha mer än en person där så skulle alla vilja ha det menade hon. Jag tyckte det var så orättvist, bebisens pappa är ju inte min partner längre, men självklart skulle han ju vara med för hans och bebisens anknytnings skull. Men jag var ledsen och behövde få ha någon som stöd en stund, men det var tydligen helt otänkbart. Jag fick försöka förklara hur jag kände, och hon gick iväg och diskuterade med sina kollegor. Så kom de tillbaka och sa ok. Än idag gråter jag när jag skriver detta, jag kände mig så illa behandlad i en situation där jag var så himla bräcklig. 
Besök av syster
Å, vad mysigt att hon fick träffa honom och se hur ljuvlig han är! Och jag kunde få prata lite, ventilera lite medan lillen låg vid mitt bröst och var hungrig, hungrig. Så småningom åkte hon, och efter en stund även bebisens pappa. Min son åt sedan hela natten. Jag sov inte en minut, och kände mig helt överväldigad av allt jag upplevt och den totala bristen på sömn. Helt gråtig, och samtidigt så otroligt lycklig. Alla känslorna på utsidan, som sagt. Och bebisen, herregud så fin. Så fin, och hungrig. Men jag var också ensam och kände mig övergiven.