Två veckor…

Två veckor kvar idag, två veckor… som mellan mens och äl, ju (ja, jag är nog skadad, mäter fortfarande tid i i cykeldagar. Undrar om det någonsin kommer att gå över?). Borde jag packa den där bb-väskan?
Jag mår fortfarande bra, även om det känns tungt. Det trycker liksom på neråt i magen, som om det är en tyngd i magen. Vilket det ju är… Och allt går lite sakta. Springer inte efter bussen precis, utan sätter mig och väntar på nästa. Det ska bli väldigt skönt när magen är borta, och bebisen i min famn i stället. Längtar faktiskt efter att få min kropp tillbaka. Jag har gått upp 13 kilo, det känns i ben och fötter. Men jag ska inte klaga, jag är ju i stort sett fri från krämpor. Sänder ofta en tanke till alla som har en tuff graviditet, och känner mig lyckligt lottad.
Jag jobbar ännu, ska fortsätta en vecka till. Gör min sista dag den 5 april, och bebisen kommer ju den 11. Det känns lagom för mig, det skulle bli för långt att bara vara hemma och vänta. Men skönt ändå med några extra dagar ledigt nu i påsk. Den ska firas med familjen, pappa ska hjälpa mig att tapetsera i sovrummet. Nu när jag bor ensam kan jag ju passa på att göra om som jag vill. Jag har fortfarande svårt att fatta att det har blivit så här, jag gråter fortfarande varje dag. Men vet ni, jag tror att det värsta, mörkaste, sorgligaste är över. Jag kommer klara det här, och jag kommer bli lycklig igen. Det bara tar ett tag… Och den största lyckan buffar i min mage precis just nu!

Lite uppdatering

Jag skriver inte så mycket längre. Till viss del beror det nog på att de här sista veckorna mest är en väntan. En lugn väntan. Bebisen rör sig mycket, och det har en lugnande effekt på mig, såklart. Han har en dygnsrytm, väldigt lugn och stilla på morgonen och förmiddagen, lite mer aktivitet under dagen, för att maxa på kvällen. Han ligger fortfarande högt i magen och är mycket rörlig. Han borde ha sjunkit ner, lagt sig rätt, och kanske till och med börjat fixera sig. Men det har han inte. Det gör inget, han får ligga precis som han vill, så länge han har det bra. 
Det känns tryggt VARJE gång jag känner honom, även mitt i natten. När jag vaknar av att han rör sig kan jag ligga länge och känna att här ligger vi, vakna tillsammans. Ibland gör det riktigt ont när han trycker på mina organ. Inte ens det gör mig något, jag är så glad att han finns. 
Det är fantastiskt på många sätt. Så stort att jag fortfarande nyper mig i armen, det är på riktigt. Han finns, och han kommer snart. Jag vågar ÄNTLIGEN tro på det, även om det är läskigt också. Om det nu inte går bra går jag under. Det är ju den typen av känslor som jag har brottats med hela graviditeten. De finns kvar, men bara i ett litet, bortträngt hörn av min hjärna. Mer och mer känner jag att det här kommer gå bra. 
Bebisens pappa, han som i så många år var min man, har flyttat in i en lägenhet helt nära. Det är fortfarande så fruktansvärt sorgligt, jag kan inte skriva detta utan att gråta. Men det är såhär, jag klarar det och vi kommer lösa det mesta. Men det är en stor sorg, och den tar tid att hantera. 
Jag har också blivit beviljad ett planerat kejsarsnitt. Det är en otrolig lättnad för mig, och jag har känt mig mycket lugnare och stabilare sedan jag fick det beskedet. Bebisens pappa kommer vara med, och jag tror att vi är så förberedda som man kan vara. 
Jag jobbar fortfarande, och ska göra det till den 5april. Sedan kommer vår bebis den 11 april. Å, tänk att den här resan, så fylld av lycka och tårar, börjar gå mot sitt slut. 

Snart…

Om tre veckor blir jag mamma idag.

Alla värden bra

Jag var hos barnmorskan idag. Allt var bra. HB hade stigit från 97 till 120, skönt. Spenat, kött och Niferex har gett resultat. Sockervärdet lågt, och blodtrycket också. Jag är så glad att min kropp fungerar så fantastiskt bra, det är nästan lite oväntat efter år med bara minus på stickan, missfall och utomkveds. Nu känns det så avlägset. 
Vi har fixat till bebisen också. Jag börjar bli så redo, bara fem veckor kvar… 

Det där med kläder…

Mammakläderna är faktiskt inte särskilt fina, många faktiskt rent fula tycker jag. Jag har köpt en klänning, två par tights och strumpbyxor. Jag har fått en fin leo-tunika av min syster och thats it när det gäller mammakläder för mig. Och stödstrumpor såklart, satte på mig dem i vecka 20 och har haft dem varje dag. Alltså, olika strumpor varje dag såklart, haha. Annars har jag mina vanliga, rymligare av mina kläder. Mest kjolar, klänningar och tunikor. Det funkar ännu, trots att magen är STOR nu. Och nu är det ju mindre än sex veckor kvar, så jag tror inte att jag kommer skaffa så mycket mer. 
Bebisen, däremot, han har sååå mycket  ljuvliga kläder. Längtar efter att tvätta, vika och lägga in fint i garderoben. Men ska hålla mig lite till. Lilla plutten, vad gosig han kommer vara i sina många outfits. Måste ibland nypa mig i armen för att fatta att det här verkligen händer. 

Lite till om etiska rådet

Idag fortsätter media rapportera om statens medicinsk-etiska råd, och har hakat upp sig på surrogatmödraskap. Det finns mycket mer i rapporten, kanske viktigast är frågan om embryodonationer. Tänk alla de små eskimåer som kastas varje år, några av dessa kanske skulle göra att fler längtande par äntligen skulle få en ökad chans att bli föräldrar. OM donatorerna vill, självklart. Många vill kanske inte, men min känsla är att många som kämpat med barnlöshet, gått igenom IVF och till slut lyckats skulle vilja hjälpa andra i samma situation. Eller vad tror ni?
Men en annan, relaterad, sak. Både på Aktuellt igår och i Svenska Dagbladet idag visar man upp lilla Alice snart 2år, som har kommit till världen med hjälp av en surrogatmamma i Indien. Jag har så oerhört svårt för att hennes föräldrar och media väljer att lyfta fram henne med bild och namn. Jag tycker självklart inte att det är något man ska skämmas för eller undanhålla, men det ÄR en kontroversiell fråga. Att ta ett litet barn som får bli symbol för detta är oansvarigt. Av föräldrarna, framför allt, och av media. Helt sjukt, om ni frågar mig.