Viktiga ställningstaganden

Idag känner jag mig glad och upplyft av att statens medicinsk-etiska råd i en viktig rapport gör en rad ställningstaganden som kommer underlätta för ofrivilligt barnlösa. Åldersgränser, embryodonation och surrogatmödraskap är ämnen som man diskuterar och tar ställning i. Det känns som om vi som land tog ett skutt från forntid till nutid. Det känns så bra!

Sju veckor kvar

Allt är bra med mig och magen. Test hos BM idag visade låga järnvärden bara, ska jobba på att få upp dem. Liten i magen är en aktiv kille, särskilt på kvällarna. Mysigt, tycker jag. Jag känner att jag mår oförskämt bra fortfarande, det är en gåva och jag är så tacksam. Men nu börjar jag bli tung, har gått upp 8 kg sedan inskrivningen, och kanske 3 innan dess… Så jag ligger på 11 kg plus ungefär. Men jag känner mig tyngre. Jag sover inte så bra, har svårt att ligga skönt och vaknar ofta. Kissar mycket på natten, och då vaknar bebisen också. Så ligger vi där och är vakna en stund, men vet ni, det är faktiskt jättemysigt. Jag struntar i att jag inte kan sova, jag orkar ändå. Det är fantastiskt att få ligga vaken och känna hur han stökar i magen. Vår lilla bebis, tänk att han är där inne. Jag kan ännu inte riktigt fatta det.

Bebis på tvären

Vår lilla bebis ligger på tvärs, det visade ultraljudet i torsdags. Inget farligt eller så, men kanske lite ovanligt. Och givetvis går det inte att föda fram en bebis på tvären, men det finns ännu tid och plats för honom att vända sig. Fast om han ligger kvar blir det ju snitt, vilket jag ju önskar… Och det förklarar också att magen är så hög, han kan ju inte sjunka ner i bäckenet på tvären. Lilla bebisen, som redan har satt sig på tvären. Han får ligga precis som han vill, bara han växer och mår bra.

Allt bra där inne!

Å, lilla bebisen i magen växer precis som han ska. Ligger på kurvan, och jag också. Skönt. Dessutom visade han tydligt upp att han är en kille, inget tvivel om den saken. Han ligger på snedden, inte helt vanligt, men inte farligt och han kan ännu vända sig rätt.  Och sedan tog min BM alla mina värden, allt ser bra ut. Jag andas ut och tänker att jag ska bli mamma. Vi ska bli föräldrar. Som jag längtar! Det här SKA gå bra.

Hur växer du, min lilla bebis?

I morgon ska jag på ultraljud, tillväxtultraljud. De senaste gångerna hos barnmorskan har hon mätt magen med måttband, och prickat in mina resultat på en kurva. Jag har legat högt på kurvan, och den senaste gången strax över kurvan. Stor mage, alltså. Då tyckte hon att det var aktuellt med ett tul.
Enligt henne skulle det kunna vara något av följande

• Graviditetsdiabetes, då växer bebisen fortare än normalt, och det är farligt. Fast hon trodde inte på detta, eftersom jag har låga blodsockervärden.
• Bebisen växer fort, inte farligt, men bra att veta inför förlossningen.
• Eller så har jag lite kort överkropp och bär barnet utåt.

Jag fick tid 3,5 vecka senare. Jag känner mig inte så orolig, jag tror inte att det är något fel. Däremot blir jag orolig att vi ska se att något annat är fel. Men jag försöker att inte tänka så, och bara fokusera på det fantastiska i att få se bebisen igen. Fokus, fokus på allt som är positivt. Håll tummarna för i morgon. Om alt är bra ska jag på allvar börja leta efter en vagn och skaffa andra grejer. Kläder, till exempel… 

Samtal på förlossningen

Idag var jag på ett förlossningssamtal på sjukhuset där jag ska föda. Jag har blivit remitterad från MVC, och jag var lite osäker på vad samtalet skulle leda till. Jag känner mig allt säkrare på att ett planerat snitt är rätt för mig, och det är det som ska diskuteras. Världens snällaste barnmorska och jag pratade en stund om mina känslor inför förlossningen, vad jag oroar mig för (bebisen! vågar ju ännu inte tro att det här ska gå bra), känslor osv.

Jag grät i stort sett hela samtalet, och är lite irriterad på mig själv för det. Det är som om jag rationellt och intellektuellt kan läsa om, lära mig om och förstå att en förlossning kan vara fin. Men rent känslomässigt låser det sig och jag är så fruktansvärt rädd för att bebisen ska skadas eller dö. Jag fick i alla fall tid för ett samtal med en förlossningsläkare i stället, som kan besluta om snitt eller inte i samråd med mig. Det känns bra, skönt att ta tag i det här och inte bara skjuta på det även om det känns jobbigt. Önskar dock att jag kunde prata mer samlat och att tårarna höll sig borta. Jag känner mig i känslomässig obalans, fast det är kanske inte så konstigt…

Var rädda om varandra

Ja, hörrni, det här har ju blivit mer av en separationsblogg än något annat. Det är det jag har behövt ventilera, tror jag. Och även om jag såklart fortfarande är ledsen så räcker det nu. Framöver kommer det att handla mest om graviditeten och det som hänger ihop med den. Tack för stöd och kramar fina ni. Tänk på att krama era partners lite extra och var fina mot varandra. Det är så tufft att längta efter barn, att inte veta, kämpa, att genomgå tester, undersökningar, utredningar, hormonbehandlingar, missfall, utomkveds… Och sedan en graviditet med alla tankar, oro och lycka det för med sig. Inte konstigt att kärleken inte alltid klarar sig. Förfärligt och sorgligt, men inte konstigt. Kramar till er

Höggravid

Ja, nu är jag verkligen höggravid. Det känns bra, tänk att jag har kommit så här långt! Det fyller mig verkligen med ödmjukhet ocgh tacksamhet över att det har gått så bra. 10 veckor kvar…
Jag känner mig fin och stolt över min mage, och tycker bara det är mysigt att så många vill prata om graviditeten och det kommande småbarnslivet.
Min man flyttar in i sin nya lägenhet den här helgen. Det känns så oändligt sorgligt att dela upp våra saker. Jag försöker tänka på allt som ändå är bra, att han kommer bo så nära mig och bebisen, att vi är vänner, att vi hjälps åt… Men ändå, så himla sorgligt, vi kunde inte mer än såhär. Jag har aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv som de senaste månaderna. Förhoppningsvis är det här sista stora ansträngningen, och sedan är det mesta på plats och vi kan börja blicka framåt med tillförsikt. Det är lustigt att vi är ett mycket bättre team nu än vi har varit på länge. Jag känner till exempel mycket starkare stöd och intresse från honom rörande graviditeten och bebislivet nu än för bara någon månad sedan, när det kändes som om han knappt kunde titta på mig. Vi tar oss igenom det här, det kommer att bli bra. Vi ska bara klara av den här flytten när det blir så påtagligt att våra liv delas, och alla våra drömmar och framtiden försvinner. Men det kommer ju något annat, ett annat liv, en annan framtid. Jag ser fram emot när tankarna på det blir större än sorgen över hur det inte blir.