gravidsymptom – oro?

Jag ser att några redan har hittat hit, så roligt. Välkomna!
På måndag har vi vetat att jag är gravid i fyra veckor. Det var ju ett helt oväntat pluss, jag kissade på stickan och gick in i duschen, utan att ens kolla. När jag kom ut trodde jag inte mina ögon. Och jag blev glad, en kort stund. För sedan kom den här oron som inte lämnar mig. Jag är så rädd att det inte ska gå bra, så himla rädd. Jag känner faktiskt inte igen mig själv. Det gnager i mig, och varje gång jag låter mig tänka eller känna något gravidaktigt och lyckligt, så tänker jag på hur sorglig den tanken kommer att te sig om det inte går bra. Inte logiskt, jag vet, ledsenhet och sorg är ju inte proportionellt mot lycka. Så jag vet, det här är en ologisk oro som jag så gärna skulle vilja ha bort.
Vi har inte berättat för någon, förutom mina systrar som jag står nära. Och det var inte ens roligt att berätta för dem, jag vill inte att de heller ska vara glada (för då kanske de blir ledsna sedan). Ja, men ni hör ju. Det här är väl inte normalt? Det känns som ett töntigt ”lyxproblem”, jag är ju där jag vill vara (gravid!), jag borde vara lyckligast i världen. Varför kan jag inte släppa oron och vara glad?
Jag har fått gå på ett tidigt vul för att utesluta utomkvedshavandeskap. Det var så tidigt att man inte kunde se något annat än att det satt på rätt ställe. Jag blev glad för det, så klart, men med en gång började jag oroa mig för nästa sak, som ju är ett vanligt missfall. Läkaren var fantastiskt, och såg min oro (inte så konstigt, jag grät konstant från att jag steg in i rummet till att jag gick ut, kunde knappt prata). Så hon tyckte jag skulle boka tid hos deras kurator, och jag fick också ett nytt vul två veckor senare, bara för att se om allt är ok så jag ska kunna känna mig lugnare. Jag har varit hos kuratorn, och det var bra. Jag grät och vi pratade om de mörka känslorna och varför jag har dem och att det inte är ovanligt. Men man hör ju aldrig om det… nästan alla verkar så glada och berättar för sina nära och kära direkt. Jag törs inte! Hon tror att det kommer kännas bättre med tiden, och jag hoppas på det. Snart.
På måndag är det dags för vul igen, då borde vi se ett pickande hjärta. Å, snälla, snälla håll tummarna.

Hallå där!

Jag är 37 år och lever ett fint liv i Stockholm med min man. För några år sedan hade vi äntligen enats om att det kunde vara dags att skaffa en liten bebis (jag hade velat ett tag, min man behövde få vänja sig vid tanken…). Men det där skaffandet var inte helt enkelt för oss. Efter att ha försökt varje månad, månad in och månad ut, ett utomkvedshavandeskap och ett missfall gjorde vi en fertilitetsutredning, som egentligen inte gav några svar. Vi testade inseminering och stimulerad cykel, och blev uppsatta i kö för IVF. Jag kontaktade vårdgarantikansliet och blev överflyttad till Falun, med en hemortsläkare här. Den 1 augusti 2012 påbörjade jag behandlingen, långa protokollet. Den 6 augusti tog jag ett tidigt gravtest, för säkerhets skull, och fick en chock när det var positivt. Spontangravid! Glädje och nattsvart oro samtidigt. Den här bloggen skulle handla om IVF och förhoppningsvis min kommande graviditet. Nu blir det en gravidblogg i stället, även om jag ännu inte törs andas ut och tänka att det här kommer att gå vägen…
Jag hoppas att det finns några som vill hänga med på min resa, som jag ser fram emot med både tårar och glädje. Men mer om det framöver…