När vi var på bröllop för en tid sedan satt min man bredvid en tjej han känner sedan tidigare, en småbarnsmamma. Hon hade hela kvällen igenom pratat om hur jobbigt det är med småbarn, hur mycket vi kan göra som de aldrig kan göra längre, hur mycket planering allt kräver osv osv. Så typiskt att hon såg sig tvungen att prata om just detta en hel kväll med just min man, som ju har lite problem att vara glad för vår kommande bebis. Hon visste inte att jag är gravid, men ändå.
Det är inte första gången det händer, jag vet inte HUR många gånger det har hänt de senaste åren att när jag/vi har berättat att vi inte har barn har någon har sett sin chans att upplysa oss om hur jobbigt det är med barn. Och visst, det är ju bra att inte alla vill upprätthålla den där ”facebookytan” av att vara så oerhört lyckliga och lyckade hela tiden. Men det blir också onödigt ensidigt. Vad vill man ha för svar? ”Jamen stackars dig, har du funderat på att adoptera bort dem? Jag har hört att det finns många därute som gärna skulle vilja ha ett litet barn, det kanske skulle vara något?” Givetvis är det jobbigt att ha barn ibland, det vet väl alla. Men det finns väl en anledning till att folk vill ha barn och dessutom ofta skaffar fler? Ibland kanske det är lite mysigt och roligt också?
Dessutom är det ju relativt troligt att det inte alltid är ett val att inte ha barn. Det där vet ju gnällspikarna ingenting om. Och de vet ju absolut inget om hur man som par resonerar. Det är ju heller inte helt ovanligt att man längtar olika mycket efter att få en bebis.
En annan kommentar som också har varit vanlig är: ”ja, gud, jag minns inte ens vad vi gjorde på helgerna innan vi fick barn”. Jag har tyckt att den också var svår att förhålla sig till, som om livet började med barnen på något sätt… Så ibland har jag varit lite elak och kört samma stil: ”Å, men det vet jag! Antagligen sov ni länge, länge på lördagen, åt lyxig frukost i sängen med champagne och allt, såg en säsong av mad men, bjöd hem vänner framåt kvällen spontant på vin o bubbel, pratade om viktiga, vuxna saker och virvlade sedan ut i natten och dansade och skrattade… Om ni inte åkte iväg på en lyxig weekendresa helt spontant”. Och det är ju lite sant, om än överdrivet. Vi har haft fantastiskt fina och roliga år, bara vi och med många möjligheter att göra roliga, spontana saker. Men ett tag nu har vi varit redo för nästa steg (ja, jag i allafall). (och jag hade gärna tagit bort de där åren av oro för att det inte skulle bli något barn, det har lagt viss sordin på glädjen och spontaniteten, minst sagt). Det betyder inte att det är nu livet börjar, det är en fortsättning. En fortsättning som jag ser väldigt mycket fram emot, både det jobbiga och det mysiga.
snartbebis 