Förlossningen & BB del 2

Skildes åt 
De bestämdes att ta bebisen till neo för att övervaka hans syresättning, och hans pappa följde med. Mig rullade de över till ett uppvakningsrum, och på väg dit fick jag titta på honom igen och hålla hans lilla hand. Fast jag kräktes och svimmade nästan, blodtrycket igen. Men det var fint. Jag kände mig inte orolig, utan uppfylld och lycklig. Sedan fick jag ligga i tre timmar i det där rummet, det var väl sådär. Brevid mig, med en skärm emellan, låg en annan ny mamma, med sin bebis och man hos sig. Jag kunde bara ligga och vänta. Jag försökte komma ihåg hur han såg ut, men kände att jag inte riktigt visste. Men tufsigt mörkt hår och fina, förvånade ögon kom jag ihåg. Så ringde det och de gav mig telefonen. Bebisens pappa berättade att allt var bra, han hade fått sitta hud mot hud med lillen under skjortan i en timme ungefär. Allt var bra. Jag andades ut, fast jag var aldrig riktigt orolig. De kom och ”masserade” min livmoder med jämna mellanrum, inte skönt. Den drog ihop sig bra.
Till BB
Så kom bebisens pappa ner till mig, med massor av bilder i sin mobil. Ååååå fina, fina bebisen! Jag grät av lycka. Så rullade de upp oss på rummet, vi fick en bricka med mackor och champagneglas med pommac och en flagga. Alla sa grattis. Men det känds lite konstigt när inte vår bebis var där ännu… Men kort därefter kom bebisen också. Helt ljuvlig, inlindad i en filt, ren och fin. Och hungrig. Jag la honom till bröstet och han började genast suga. Hårt. Han hade fått ersättning på neo, men han var uppenbarligen ännu hungrig.
Amning
Ja, sedan var det vad vi gjorde. Bebisen åt och åt, fast det kom ju ingenting. Det gjorde ont tyckte jag, men jag bet ihop. De som jobbade där hjälpte till för att ge honom rätt tag, och alla tyckte att han var duktig. Och så fin han var, både jag och hans pappa var alldeles tagna. Vilken dag, så mycket känslor, så omtumlande, så speciellt.