Snart…

Om tre veckor blir jag mamma idag.

Alla värden bra

Jag var hos barnmorskan idag. Allt var bra. HB hade stigit från 97 till 120, skönt. Spenat, kött och Niferex har gett resultat. Sockervärdet lågt, och blodtrycket också. Jag är så glad att min kropp fungerar så fantastiskt bra, det är nästan lite oväntat efter år med bara minus på stickan, missfall och utomkveds. Nu känns det så avlägset. 
Vi har fixat till bebisen också. Jag börjar bli så redo, bara fem veckor kvar… 

Det där med kläder…

Mammakläderna är faktiskt inte särskilt fina, många faktiskt rent fula tycker jag. Jag har köpt en klänning, två par tights och strumpbyxor. Jag har fått en fin leo-tunika av min syster och thats it när det gäller mammakläder för mig. Och stödstrumpor såklart, satte på mig dem i vecka 20 och har haft dem varje dag. Alltså, olika strumpor varje dag såklart, haha. Annars har jag mina vanliga, rymligare av mina kläder. Mest kjolar, klänningar och tunikor. Det funkar ännu, trots att magen är STOR nu. Och nu är det ju mindre än sex veckor kvar, så jag tror inte att jag kommer skaffa så mycket mer. 
Bebisen, däremot, han har sååå mycket  ljuvliga kläder. Längtar efter att tvätta, vika och lägga in fint i garderoben. Men ska hålla mig lite till. Lilla plutten, vad gosig han kommer vara i sina många outfits. Måste ibland nypa mig i armen för att fatta att det här verkligen händer. 

Lite till om etiska rådet

Idag fortsätter media rapportera om statens medicinsk-etiska råd, och har hakat upp sig på surrogatmödraskap. Det finns mycket mer i rapporten, kanske viktigast är frågan om embryodonationer. Tänk alla de små eskimåer som kastas varje år, några av dessa kanske skulle göra att fler längtande par äntligen skulle få en ökad chans att bli föräldrar. OM donatorerna vill, självklart. Många vill kanske inte, men min känsla är att många som kämpat med barnlöshet, gått igenom IVF och till slut lyckats skulle vilja hjälpa andra i samma situation. Eller vad tror ni?
Men en annan, relaterad, sak. Både på Aktuellt igår och i Svenska Dagbladet idag visar man upp lilla Alice snart 2år, som har kommit till världen med hjälp av en surrogatmamma i Indien. Jag har så oerhört svårt för att hennes föräldrar och media väljer att lyfta fram henne med bild och namn. Jag tycker självklart inte att det är något man ska skämmas för eller undanhålla, men det ÄR en kontroversiell fråga. Att ta ett litet barn som får bli symbol för detta är oansvarigt. Av föräldrarna, framför allt, och av media. Helt sjukt, om ni frågar mig. 

Viktiga ställningstaganden

Idag känner jag mig glad och upplyft av att statens medicinsk-etiska råd i en viktig rapport gör en rad ställningstaganden som kommer underlätta för ofrivilligt barnlösa. Åldersgränser, embryodonation och surrogatmödraskap är ämnen som man diskuterar och tar ställning i. Det känns som om vi som land tog ett skutt från forntid till nutid. Det känns så bra!

Sju veckor kvar

Allt är bra med mig och magen. Test hos BM idag visade låga järnvärden bara, ska jobba på att få upp dem. Liten i magen är en aktiv kille, särskilt på kvällarna. Mysigt, tycker jag. Jag känner att jag mår oförskämt bra fortfarande, det är en gåva och jag är så tacksam. Men nu börjar jag bli tung, har gått upp 8 kg sedan inskrivningen, och kanske 3 innan dess… Så jag ligger på 11 kg plus ungefär. Men jag känner mig tyngre. Jag sover inte så bra, har svårt att ligga skönt och vaknar ofta. Kissar mycket på natten, och då vaknar bebisen också. Så ligger vi där och är vakna en stund, men vet ni, det är faktiskt jättemysigt. Jag struntar i att jag inte kan sova, jag orkar ändå. Det är fantastiskt att få ligga vaken och känna hur han stökar i magen. Vår lilla bebis, tänk att han är där inne. Jag kan ännu inte riktigt fatta det.

Bebis på tvären

Vår lilla bebis ligger på tvärs, det visade ultraljudet i torsdags. Inget farligt eller så, men kanske lite ovanligt. Och givetvis går det inte att föda fram en bebis på tvären, men det finns ännu tid och plats för honom att vända sig. Fast om han ligger kvar blir det ju snitt, vilket jag ju önskar… Och det förklarar också att magen är så hög, han kan ju inte sjunka ner i bäckenet på tvären. Lilla bebisen, som redan har satt sig på tvären. Han får ligga precis som han vill, bara han växer och mår bra.

Allt bra där inne!

Å, lilla bebisen i magen växer precis som han ska. Ligger på kurvan, och jag också. Skönt. Dessutom visade han tydligt upp att han är en kille, inget tvivel om den saken. Han ligger på snedden, inte helt vanligt, men inte farligt och han kan ännu vända sig rätt.  Och sedan tog min BM alla mina värden, allt ser bra ut. Jag andas ut och tänker att jag ska bli mamma. Vi ska bli föräldrar. Som jag längtar! Det här SKA gå bra.

Hur växer du, min lilla bebis?

I morgon ska jag på ultraljud, tillväxtultraljud. De senaste gångerna hos barnmorskan har hon mätt magen med måttband, och prickat in mina resultat på en kurva. Jag har legat högt på kurvan, och den senaste gången strax över kurvan. Stor mage, alltså. Då tyckte hon att det var aktuellt med ett tul.
Enligt henne skulle det kunna vara något av följande

• Graviditetsdiabetes, då växer bebisen fortare än normalt, och det är farligt. Fast hon trodde inte på detta, eftersom jag har låga blodsockervärden.
• Bebisen växer fort, inte farligt, men bra att veta inför förlossningen.
• Eller så har jag lite kort överkropp och bär barnet utåt.

Jag fick tid 3,5 vecka senare. Jag känner mig inte så orolig, jag tror inte att det är något fel. Däremot blir jag orolig att vi ska se att något annat är fel. Men jag försöker att inte tänka så, och bara fokusera på det fantastiska i att få se bebisen igen. Fokus, fokus på allt som är positivt. Håll tummarna för i morgon. Om alt är bra ska jag på allvar börja leta efter en vagn och skaffa andra grejer. Kläder, till exempel… 

Samtal på förlossningen

Idag var jag på ett förlossningssamtal på sjukhuset där jag ska föda. Jag har blivit remitterad från MVC, och jag var lite osäker på vad samtalet skulle leda till. Jag känner mig allt säkrare på att ett planerat snitt är rätt för mig, och det är det som ska diskuteras. Världens snällaste barnmorska och jag pratade en stund om mina känslor inför förlossningen, vad jag oroar mig för (bebisen! vågar ju ännu inte tro att det här ska gå bra), känslor osv.

Jag grät i stort sett hela samtalet, och är lite irriterad på mig själv för det. Det är som om jag rationellt och intellektuellt kan läsa om, lära mig om och förstå att en förlossning kan vara fin. Men rent känslomässigt låser det sig och jag är så fruktansvärt rädd för att bebisen ska skadas eller dö. Jag fick i alla fall tid för ett samtal med en förlossningsläkare i stället, som kan besluta om snitt eller inte i samråd med mig. Det känns bra, skönt att ta tag i det här och inte bara skjuta på det även om det känns jobbigt. Önskar dock att jag kunde prata mer samlat och att tårarna höll sig borta. Jag känner mig i känslomässig obalans, fast det är kanske inte så konstigt…